Bruk av narkotika är förenat med risker som kan leda till hälsoproblem och för tidig död. Genom att kriminalisera bruk av narkotika 1988 och därefter skärpa straffet 1993 sökte lagstiftaren minska förekomsten av olika skador. I denna rapport undersöks om de mål som statsmakterna satte upp för lagstiftningen har uppfyllts. Följs kriminalisering av bruk av narkotika av:

–att färre använder narkotika och/eller att antal konsumtionstillfällen minskas?

–färre negativa konsekvenser av problematisk narkotikakonsumtion som hälsoproblem och narkotikarelaterad dödlighet?

–ökade kostnader för kontrollen?

Två viktiga grundförutsättningar för analysen bör klargöras redan inledningsvis. För det första att det är svårt att utvärdera konsekvenserna av kriminaliseringen givet att vi saknar en kontrafaktisk situation där Sverige inte kriminaliserade narkotikabruk 1988. Det finns också en brist på långa tidsserier vilket gör analyser av narkotikasituationen före och efter reformerna mindre heltäckande än vad som vore önskvärt. Rapporten baseras på tillgängliga indikatorer och jämförelser med andra länder. För det andra är det centralt att förstå skillnaden mellan legalisering och avkriminalisering av eget bruk och innehav av mindre mängder narkotika. Vid en legalisering blir det lagligt att köpa, sälja, inneha och bruka drogen. Vid en avkriminalisering är det inte längre straffbart att bruka eller inneha mindre mängder av drogen. Däremot kan andra former av sanktioner aktiveras och övriga former av befattning med narkotika förblir illegalt. I denna rapport analyserar vi kriminalisering och avkriminalisering av bruk, inte legalisering.